sandrapandras

En grej jag har tänkt ganska mycket på är hur många det är som tävlar enbart för att vinna. De åker till tävlingen med enda målet att vinna, väl inne på banan rider de som om det vore på liv och död och sparkar och drar i tyglarna, allt för att vinna? Och om de inte gör det så kommer föräldrarna och skäller ut dem och kommenterar; "Du borde ha tagit den korta vägen som jag sa!" osv. Är det här ridsport?


Är det så himla viktigt att vinna en sån här? Är det värt att rejsa runt som en dåre på hästen och slita och dra den i munnen? För att vinna en liten tygrosett!?


Ridsporten ska vara glädje, lycka och gemenskap, istället är det tårar, sorg och fiendeskap. Varför har det blivit så? Lagtävlingar och allsvenskan ska vara en kul upplevels för unga och även föräldrarna, istället är det en fight på kniven. Ryttare från samma lag håller tummarna och jublar av glädje om det går dåligt för en lagkamrat! Jag trodde man skulle heja på sina kompisar och glädjas åt deras framgång? Men så är det inte! Går det bra för någon annan så skapas avundsjuka hos andra och det sprids massa falska rykten och folk pratar skit för att denne ryttaren som har nått framgång efter massa slit hemma? Det är rent ut sagt förjävligt!!

Jag tävlar för att jag tycker det är kul, jag tycker det är kul att lägga ner massa tid hemma och sträva efter mål, jag älskar att tävla! Spelar roll om man vinner eller inte, jag älskar det ändå! Vi, jag och hästen, har tränat för den här tävlingen och man behöver inte vinna för att nå framgång, framgång når man genom att tex. komma runt banan utan stopp, slå sitt personliga rekord i %, eller nolla terrängen. Då har man nått framgång! Framgångar når man hela tiden, framgångar är små saker som händer hemma i vardagen. Tex. hästen vågar gå förbi den läskiga påsen som ligger i stallgången, hästen har lärt sig skänkelvikning, ryttaren har förbättrat sitt skänkelläge osv.

Mina mål för det här året är inte att vinna massa tävlingar , mina mål för i år är att vi ska utvecklas tillsammans, nå högre klasser och ha kul! Visst jag har ett mål att vinna LA:P1 men det har jag endast för att bli ännu mer målmedveten, vilja ännu mer på banan! Och samtidigt känner jag att det målet borde vi klara, då vi har hyffsat med erfarenhet från den klassen och jag vet att vikan klara det tillsammans. Men om vi inte skulle vinna en LA:P1 så bryr jag mig inte så mycket, har vi fått bra resultat och jag har fått en bra känsla så nöjer jag mig med det, det är framgång nog för mig! Att få en bra känsla inne på banan och känna att det bara är hästen och jag, inget annat existerar, det är den känslan jag strävar efter varje tävling!

Några kansker har hört mig på hopptävlingar, när jag pratar HÖGT med mina hästar , som typ; bra älskling! Hela tiden? Jag gör det för att jag vill peppa mina hästar, att dem ska tycka det är kul att tävla och få en bra upplevelse. Samtidigt älskar jag att berömma mina hästar ordentligt, dem ska få känna sig uppskattade och duktiga, både på tävling och hemma. Ni får tycka vad ni vill när jag pratar med mina hästar inne på banan, men ärligt talat så bryr jag mig inte ett dugg! Inne på banan är det bara jag och hästen, det finns ingen publik ingenting, det är bara hästen, jag och hindrena.


Trasan och jag på tävling i Örebro, 2009.


nu har jag fått skriva av mig lite om det här, och jag skulle gärna höra era åsikter! Så bring them on!